.

Jag är hemma.
Fan.
Det var så underbart där borta, så tyst och så fridfullt. Inga krav, inga tider att passa, inga jobbiga tankar.
Och så kommer jag hem. Och allt kastas i ansiktet som en blöt snöboll.
Nu har breven med kallelserna till inträdesproven kommit. Jag måste säga att jag inte är nervös. Mer taggad. Jag ska ge järnet. Och om det inte går bra. Plan B. Några minuter depp, och sen nya tag. Orkar inte bli ledsen. Orkar inte ha så stora krav på mig själv. Kommer jag inte in så var väl det inte tanken att jag skulle gå på den skolan. Konstigt, hur en vecka kan ge en perspektiv på saker och ting. En vecka, söder om ingenstans, 168 invånare, mysig stuga med bastu och Rappa kalja kan skaka av mig alla idiotiska tankar.
Om jag inte vill ha prestationsångest,
Sluta ha det då!
Det är trots allt jag som kontrollerar mig själv. Sluta tycka synd och mjäka. Mm, ja, precis!

Jag tar ett steg i taget.
Imorn blir det träning. Och så tar det som det kommer.



En solskensoptimist