.

Det börjar bli en vana nu att inte blogga mer än på fredagar.
Inte så bra kanske.
Nu försöker jag packa. Åker till Ljungdalen imorn i en bilfärd på 8 timmar. I love it!
Dessutom är det minst sagt dålig teckning där uppe så kommer antagligen inte blogga där heller. Hur ska ni klara er utan mig? ;)

Nu när jag ändå bloggar och kan jag släppa ut lite tankar jag haft på sistone.
Till er vuxna. Som tror att det är bara att leka sig igenom tonnåren. "Sköt er i skolan så går det bra"
Men nej! Så enkelt är det inte. Tro det eller ej. Tonnåringar har det stressigare än vad många tror. Vi sätts på prov både mentalt och fysiskt. De flesta får heller inte något stöd från omgivningen. Det är i vår ålder vi ska hitta oss själva. Vi förväntas skapa en personlighet. Ta ställning i svåra frågor och val. Lyssna på erfarna vuxna men ändå göra våra egna beslut. "Vi ställer upp för dig" tydar dom. Jo men gör det då. Låt oss göra våra egna val och sluta döma. Och så ska det ju prentas in kunskap i våra skallar samtidigt. Lära oss för livet. Ingen förstår den emotionella karusell vi sitter i. Det känns som att de vuxna aldrig varit där. Och ändå tjatar dom "på min tid var det svårt!". Det finns ingen som kan försvara oss, tala högt så folk förstår. Det lärare, föräldrar, tränare, Syv och alla som "hjälper" oss inför vår framtid gör är egentligen att ställa krav. Vi känner pressen. Det är inget lätt jobb att vara 16. Vi är så otroligt underskattade.

Jag kunde inte säga det bättre.


Vi ses om en vecka!

Bilden får symbolisera min längtan till sommaren
(